Hello again!

Jag fortsätter här från shapemeup-bloggen. Jag måste ju leva upp till mitt rykte som väldigt förvirrad. Jag får iallafall minnas tiden som bloggare på shapemeup som väldigt fin. Fick många fina kommentarer som jag tillslut fattade var rent och skärt spam. Nåja, jag blev iallafall bekräftad. 

Jag återvänder hit, till min gamla blogg från typ en annan epok. Designen är väl kanske inte världens nyaste heller. Skåda mitt 18 år gamla naiva face. Och min egengjorda header i Photoshop. Som jag var stolt över den, ni anar inte. 

Anledningen till att jag byter tillbaka hit är för att jag inte bara vill skriva om träning och hälsa. Jag har ju även ett liv utöver det. Och det livet är faktiskt härligt på många plan.

Jag studerar till socionom sedan i höstas. Sedan dess må jag säga att det var som att ha gått omkring i en snårig skog sedan studenten till att plötsligt hitta vägen och springa mot mål. Nu får jag i och för sig kubba i typ 3 år till innan målsnöret vidrör magfläbbet, men det blir tre härliga år. Det är högskolan i Gävle som utbildningen har sitt "huvudkvarter", men den är studieortsbaserad på halvdistans och belägrad i Hudiksvall. Passar mig som handen i handsken. Och inom loppet av en termin så har jag fått fyra riktigt fina vänner också. Nämligen min studiegrupp. Vi är fem tjejer som är väldigt olika varandra, men vi är *PeRfEcT MaTcH* ändå.

Jag har ju också då världens bästa sambo och boyfriend Jonas. Han är min bättre hälft och han kan reta gallfeber på mig samtidigt som jag älskar denna människa över allt annat. Jag som alltid haft svårt att lita på människor, men jag litar verkligen på honom. Han skulle aldrig svika mig och jag skulle aldrig svika honom. Det är vår tysta överenskommelse. Och den ljusnande framtid är vår.

Utöver detta har jag även väldigt fina vänner. Ni ser ju vilken härlig tårta livet är just nu. Jag som aldrig trodde att det skulle bli så. När jag kom in på utbildningen i höstas så stortjöt jag. Det var en sådan lättnad. Tidigare under sommaren så hade jag bara hamnat på reserv och långt bak i kön. Men ett kuvert från Högskolan i Gävle damp ned en dag då jag mådde som sämst och inte hade en aning om vad jag skulle göra härnäst. Jag öppnade kuvertet, såg antagningsbeskedet om att jag hade kommit in och jag skrek rakt ut. Sen kom gråten. Jag tror aldrig jag gråtit så av lycka. 

Och på tal om tårta så kämpar jag såklart fortfarande med vikten. Försöker kämpa mot det där "allt eller inget"-tänket som gäckat min hjärna så länge jag kan minnas. Det är en berg-och-dalbana. Men det är i skallen som det måste förändras för att det ska hända något med kroppen. Dock har det hänt saker där med. Kanske inte storartade förändringar. Men det går åt rätt håll. För jag har viljan att göra en förändring, och det är det jag håller på med. Nu mer än någonsin. Efter av och till med en kur som heter Slanka så har jag lärt mig otroligt mycket. Både av mig själv och genom mina coacher som väglett mig. Har fått en annan syn på mat. Men varje dag är en kamp. En kamp som lönar sig dock. 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0