Lista på önskningar

- Jag skulle vilja lära mig surfa. Men jag är så förbannat rädd för hajar. Och andra djur som bor i havet som har tänder eller tentakler som gör ont. Plus att min balans är lika bra som en nickedockas huvud.

- Jag önskar att jag kunde sluta med att ligga och tänka på livets alla frågor innan jag ska sova, och dessutom googla de frågor som kan googlas. T ex billiga sängbord, hur en IVF går till eller hur bra kroppen mår av kokosolja och vetegräs

- Jag önskar att jag kunde sluta tänka på mat när jag är hungrig. En specifik form av mat. Som jag bara vill göra såhär med: 

- Jag skulle vilja vara mindre känslig och mer cool. Jag gråter ju till så mycket, ja nästan allt. Särskilt musik, filmer eller till videoklipp där barn får träffa sin förälder som jobbar som militär och har kommit hem från ett krig.

- Jag önskar att jag hade bättre handlag när det gäller att skapa något kreativt. Allt blir ju för fan fult som jag gör. En målning, en möbel från Ikea, en måltid eller då jag klipper min lugg själv. 

- Jag önskar att jag längtade till att gå till gymmet och att jag älskade smaken av proteinpulver. Sorry, det smakar skit och man pruppar ännu värre. Och visst tycker jag träning är skönt, men bara efteråt.

- Jag önskar att jag fick jobba som brevbärare i sommar. Ser framför mig hur jag spenderar hela sommaren på en cykel med härlig sol, en svag bris och en vild kalufs. Även om jag egentligen fattar att det kommer regna en hel del, att jag då kommer huttra fram på gator och torg och att mitt ansikte och huvud ser ut som en päronformad potatis när jag blir blöt i håret. Men det spelar ingen roll. Skulle jag få förena nytta med nöje (jobb och träning) skulle allt bli så mycket enklare.

Godnatt. 

Jag är en värdelös bantare!

Nämen hallå! 
 
Sist jag skrev här så känns det som om livet var annorlunda. Det som har hänt är att Jonas syster och hennes fästman (älskar ordet) blivit föräldrar, och därmed har Jonas blivit gudfar och morbror åt världens vackraste lilla kille, Colin. Jag kommer inte lägga ut någon bild förrän Jonas syster och hennes fästman (älskar ordet) gett ett uttalande om det. Men jag kan lägga ut en bild på mig själv utifrån hur Colin såg mig när jag höll i honom idag.
 

Vackert värre.
 
Jag tycker att livet blivit så förbaskat härligt från och med i höst, då jag började studera. Jag har därmed blivit smartare (en tesked iallafall) och fått vänner för livet. Jag har fått en betydelsefull tillvaro genom att ha studier att sysselsätta mig med och därmed blivit säkrare i mig själv. Jag har kunnat luta mig tillbaka helt enkelt. Blivit en bättre flickvän, vän, familjemedlem och människa.
 
Men jag är fortfarande helt jävla värdelös på att banta. Jag vet att det ordet är väldigt negativt laddat osv, men det är enklare att skriva än "gå ner i vikt". Jag tror det ligger i att jag sedan 13 års ålder varit fast i ätstörningar, fram till för några år sedan. Och jag vet hur jävligt det är att vara hungrig. Även om jag sen årsskiftet fått en annan syn på mat så är jag fortfarande helt supermegadålig på att tänka på det hela tiden. Men det finns en person som tröstar mig lite när det kommer till denna smalhets. Mia Skäringer. När jag läser det hon skriver så känns det som om jag får ta hennes hand och inte känna mig så ensam i mina tankar. Nu tycker jag även mina vänner är duktiga på att ta min hand. Men jag menar en utomstående offentlig person, som delar med sig av sin ärlighet. Det är fint.
 
Alltså Samir (han från Paradise Hotel) har en personlig tränare som bor hos honom och lagar mat åt honom. Jag är så avundsjuk på två saker: 1. På att ha en PT som är så engagerad. 2. Att jobba som en sådan engagerad PT. Enough said. 
 
Men istället ligger jag och jäser i en alldeles för skön säng. Men jag känner att min extremt lata period är över för ett tag nu igen. Här ska tränas osv.

Det där med att vara klantig!

Oh hello. De som känner till mig lär sig ganska fort att jag är riktigt klantig och klumpig. Jag ramlar, välter koppar/glas/liknande föremål med vätska i, tappar saker i golvet, ramlar av stolar och skär mig väldigt lätt. Särskilt när jag samtidigt känner mig iakttagen och är mån om situationen. Har till exempel spillt ned Jonas otaliga gånger alltså. Här snackar vi på regelbunden basis. Att det är just han som råkat ut för detta kan bero på 2 saker. 1. Vi bor ihop. 2. Han blir helt galen om han blir nedspilld eftersom han är så rädd om sina kläder. Jag gissar på numero 2. Jag blir helt enkelt för mån om att han inte vill bli nedspilld.

Hur som helst, varför jag kom att tänka på detta var för att jag såg Ellen Deg-hurdetnustavas skämta med Jennifer Lawrence på Oscarsgalan om att Jennifer ramlade påväg upp till scenen när hon skulle ta emot sin Oscar förra året. Då blev jag så jävla rörd och kände mig inte så ensam om det längre. Och då blir det lite lättare att bära. För det är precis en sådan grej jag skulle kunna göra. Bara ramla. När det är som sämst tajmat. Jag har gjort det och kommer göra det igen.

Men det gör inget. Jag är bra på andra saker. Så som att inte glömma kvar saker någonstans (nåja). Och att göra bort sig offentligt är väl inte bara dåligt. Någon får ju iallafall sig ett skratt efter en måhända dålig dag. 

Och det kan jag väl innerst inne bjuda på.

Imorgon (läs: idag) är det school som gäller. Jag undrar om mina gruppkamrater skulle våga ställa sin dator i närheten av mig om de visste vilket klantarsle de egentligen har att göra med.

Godnaaaatt!


"Spill inte på mig!"

Hello again!

Jag fortsätter här från shapemeup-bloggen. Jag måste ju leva upp till mitt rykte som väldigt förvirrad. Jag får iallafall minnas tiden som bloggare på shapemeup som väldigt fin. Fick många fina kommentarer som jag tillslut fattade var rent och skärt spam. Nåja, jag blev iallafall bekräftad. 

Jag återvänder hit, till min gamla blogg från typ en annan epok. Designen är väl kanske inte världens nyaste heller. Skåda mitt 18 år gamla naiva face. Och min egengjorda header i Photoshop. Som jag var stolt över den, ni anar inte. 

Anledningen till att jag byter tillbaka hit är för att jag inte bara vill skriva om träning och hälsa. Jag har ju även ett liv utöver det. Och det livet är faktiskt härligt på många plan.

Jag studerar till socionom sedan i höstas. Sedan dess må jag säga att det var som att ha gått omkring i en snårig skog sedan studenten till att plötsligt hitta vägen och springa mot mål. Nu får jag i och för sig kubba i typ 3 år till innan målsnöret vidrör magfläbbet, men det blir tre härliga år. Det är högskolan i Gävle som utbildningen har sitt "huvudkvarter", men den är studieortsbaserad på halvdistans och belägrad i Hudiksvall. Passar mig som handen i handsken. Och inom loppet av en termin så har jag fått fyra riktigt fina vänner också. Nämligen min studiegrupp. Vi är fem tjejer som är väldigt olika varandra, men vi är *PeRfEcT MaTcH* ändå.

Jag har ju också då världens bästa sambo och boyfriend Jonas. Han är min bättre hälft och han kan reta gallfeber på mig samtidigt som jag älskar denna människa över allt annat. Jag som alltid haft svårt att lita på människor, men jag litar verkligen på honom. Han skulle aldrig svika mig och jag skulle aldrig svika honom. Det är vår tysta överenskommelse. Och den ljusnande framtid är vår.

Utöver detta har jag även väldigt fina vänner. Ni ser ju vilken härlig tårta livet är just nu. Jag som aldrig trodde att det skulle bli så. När jag kom in på utbildningen i höstas så stortjöt jag. Det var en sådan lättnad. Tidigare under sommaren så hade jag bara hamnat på reserv och långt bak i kön. Men ett kuvert från Högskolan i Gävle damp ned en dag då jag mådde som sämst och inte hade en aning om vad jag skulle göra härnäst. Jag öppnade kuvertet, såg antagningsbeskedet om att jag hade kommit in och jag skrek rakt ut. Sen kom gråten. Jag tror aldrig jag gråtit så av lycka. 

Och på tal om tårta så kämpar jag såklart fortfarande med vikten. Försöker kämpa mot det där "allt eller inget"-tänket som gäckat min hjärna så länge jag kan minnas. Det är en berg-och-dalbana. Men det är i skallen som det måste förändras för att det ska hända något med kroppen. Dock har det hänt saker där med. Kanske inte storartade förändringar. Men det går åt rätt håll. För jag har viljan att göra en förändring, och det är det jag håller på med. Nu mer än någonsin. Efter av och till med en kur som heter Slanka så har jag lärt mig otroligt mycket. Både av mig själv och genom mina coacher som väglett mig. Har fått en annan syn på mat. Men varje dag är en kamp. En kamp som lönar sig dock. 




RSS 2.0